Du ser det jag väljer att visa dig
Du ser det jag väljer att visa dig..
Eller det skulle nog vara så här;
Ni ser bara det som jag väljer att visa er!
Så sant är det, man kan bygga upp muren runt en högre egentligen finns det inget stopp.
Att inte visa sina känslor är på ett sätt bra och skönt men ack så himlans fegt, men varför gör man ändå det då?
Jag antar att jag gör det för att jag har lessnat helt enkelt att hela tiden behöva prata om sina känslor och tankar och alla dessa frågor som man många gånger inte kan svara på..
Eller att veta att börjar man gråta lite så kommer man inte kunna sluta förän några timmar senare och jag vill inte visa er att jag är oskyddad den stunden som jag gråter för då rasar muren som jag har byggt upp i år…
Denna *mur* som jag pratar om består av svek, smärta, rent hat och så länge som jag kommer ihåg allt det onda och smärtsamma så kommer jag aldrig kunna bli så sårad eller uppleva en sån smärta igen, det är det jag intalar mig nu för att överleva och för att klara av att spela detta spel…..
För ett spel kan jag lungt säga att det är… Mycket förstår jag inte hur man kan såra och göra en annan person sååå illa som vissa har gjort mig. Och jag har ingen att vända mig till! Har fått hört så länge att man ska bita ihop och att det inte blir bättre av att tycka synd om sig själv..
Visst det blir det inte man måste göra något åt saken, men tar någon din trygghet i ditt EGNA hem så är det inte så lätt. Att du alltid är rädd, osäker och kollar bakom axeln så fort du blir ensam eller ute när det är mörkt…. Hur ska man då kunna bara gå vidare och bara bita ihop? Med en räddsla som jag måste förtränga för att alla andra tror sig veta att jag klarar mig och att jag har gått vidare…
Jag har lämnat mycket bakom mig, men mycket finns fortfarande kvar inom mig… Som jag inte delar med mig till någon aldrig aldrig…. Det räcker med att jag vet och att jag ser ner på mig själv för det som har hänt och gjorts…
